Det började som en sådan där oskyldig tanke man kan få en söndagsmorgon när man sitter med kaffet och blickar ut över tillvaron. Badrummet var från sjuttiotalet, med rosa kakel som kanske var coolt då men som nu mest såg ut som en gammal pastelldröm från en svunnen tid. Vi skulle bara fräscha upp det lite, sa vi. Byta kakel, nytt golv, kanske en ny duschhörna. En månad, max två. Sen skulle allt vara klart och vi skulle sitta där i vårt spa-liknande paradis och skratta åt hur enkelt det var.
Gud så naiva vi var.
Första veckan handlade om rivning. Det är alltid lite kul i början, att slå sönder saker med slägga, att se bitar av sjuttiotalet falla till golvet i moln av damm. Vi skrattade och high five:ade varje gång en stor kakelplatta lossnade. Barnen stod i dörröppningen med skyddsglasögon som var alldeles för stora och tyckte att mamma och pappa var världens coolaste.
Vecka två kom insikten. Under det rosa kaklet fanns något som liknade en arkeologisk utgrävning av alla tidigare renoveringsmisstag. Vattenskadad råspont, mögliga reglar, en golvbrunn som var felaktigt installerad redan från början. Plötsligt handlade det inte längre om att fräscha upp, utan om att riva ut allt ända ner till bottenplattan och börja om från noll. Budgeten, som vi varit så noga med att räkna på, förångades framför våra ögon.
Det var någon gång där i vecka tre som stämningen började skifta kring vår renovering Värmdö. Från att ha varit ett team som kämpade tillsammans mot gemensamma fiender blev vi två trötta, stressade människor som anklagade varandra för allt från felaktiga materialval till att aldrig diska. Sambon tyckte att jag var för slarvig med fogningen. Jag tyckte att hon var för petig med rakheten på listerna. Vi slutade prata med varandra och började istället kommunicera via korta, irriterade meddelanden på Post-it-lappar som sattes på kylskåpet.
Den värsta kvällen var en torsdag i slutet av vecka fyra. Vi hade jobbat sedan klockan sex på morgonen, båda två, och klockan var nu elva på kvällen. Golvet skulle läggas, men inget passade. Skivorna var felkapade, underlaget var ojämnt, och ingen av oss orkade tänka klart längre. Jag minns att jag stod där med en kakelskärare i handen och bara stirrade på en platta som vägrade dela sig rakt. Sambon satt på huk i hörnet med händerna för ansiktet. Ingen av oss grät, men vi var så nära att det inte spelade någon roll.
Någon gång där i natten, när vi äntligen gett upp och krupit till sängs i varsin ände av dubbelsängen utan att säga god natt, kom tanken smygande. Är det här värt det? Är ett fint badrum värt att vi blir så här? Svaret var förstås nej. Men vid det laget var vi för långt gångna för att backa. Det fanns ingen återvändo. Badrummet måste bli klart, oavsett vad det kostade oss.
Vecka fem och sex försvann i ett töcken av kakelfog och tätskikt, inte minst då vi tog hjälp av en byggfirma skärgården. Vi jobbade som robotar, mekaniskt, utan glädje. Vänner ringde och undrade om vi ville göra något, men vi sa nej varje gång. Vi orkade inte med människor, vi orkade bara med badrummet. Barnen började fråga varför vi aldrig lekte längre. Det var en fråga som sved mer än något annat.
Sen, en dag i vecka sju, var det plötsligt klart. Den sista listen satt på plats, den sista silikonfogen var dragen, den sista ytan var putsad. Vi stod där i dörröppningen, båda två, och bara tittade. Det var vackert. Mer än vackert, det var perfekt. Ljuset från den nya spotten reflekterades i det vita kaklet, duschhörnan glänste, golvet låg där slätt och inbjudande. Det såg ut precis som vi drömt.
Och mitt i all denna skönhet stod vi där, två människor som knappt pratat med varandra på sju veckor, och bara tittade. Sambon tog min hand. Jag kramade tillbaka. Inga ord behövdes. Vi hade överlevt. Det var vi mot badrummet, och vi hade vunnit. Till priset av vår relation, nästan, men vi hade vunnit.
Den första duschen efter färdigställandet var nästan religiös. Vattnet som strömmade, ångan som fyllde rummet, doften av nytt kakel och rent. Vi stod där tillsammans, skrattade för första gången på månader, och lovade varandra en sak: nästa gång anlitar vi någon annan.
Men innerst inne vet vi båda att det inte kommer att hända. För om ett par år, när vi glömt hur jobbigt det var, när minnet av veckorna av slit bleknat, då kommer vi att stå där igen. Kanske i köket, kanske i gästrummet, med varsin skruvdragare och blicken mot nästa projekt. För det är så det är att äga hus. Man lär sig aldrig.