När kollegan blev konkurrent – en läxa i lojalitet och avtal

Vi hade jobbat ihop i sju år. Delat kontor, delat kaffe, delat framgångar och motgångar. Jag litade på honom som på en bror. När vi bestämde oss för att starta eget tillsammans kändes det som den naturligaste saken i världen. Två kompanjoner, två kompetenser, samma vision. Inget kunde gå fel.

Vi delade upp uppgifterna. Han tog hand om försäljning och kundkontakter, jag skötte produktion och leverans. Det fungerade perfekt i början. Orderna strömmade in, kunderna var nöjda, vi växte snabbare än vi vågat hoppas. Vi skakade hand på allt, precis som man gör när man är kompisar. Några skriftliga avtal behövdes väl inte?

Det första året var fantastiskt, inget behov av jurist Skövde alls. Vi firade varje framgång med öl efter jobbet, snackade strategi på helgerna, drömde om hur stort det här skulle bli. Jag minns en kväll när vi satt på hans altan och pratade om att anställa vår första medarbetare. ”Det här är bara början”, sa han. Jag nickade och kände mig lyckligt lottad som hade en sådan kompanjon.

Andra året började förändringen. Små saker först. Han kom lite senare på morgnarna, var lite mer frånvarande på möten, svarade lite långsammare på mejl. Jag tänkte att det var stress, att det skulle gå över. Det gjorde det inte.

En dag dök en stor kund upp på vårt kontor. Kunden var upprörd, förvirrad, arg. De hade fått ett mejl från min kollega, med ett eget bolags namn, där han erbjöd sig att ta över deras framtida uppdrag till ett lägre pris. Jag satt där med kunden framför mig och försökte förstå vad jag hörde. Det gick inte in.

När kunden gått rotade jag fram papper, mejl, dokument. Sakta började en bild växa fram. Han hade startat ett eget bolag vid sidan om, använt våra kundkontakter, vår gemensamma tid, våra gemensamma resurser. Och nu försökte han ta med sig våra största kunder över till sitt nya företag.

Jag konfronterade honom samma eftermiddag. Han nekade först, men när jag la fram bevisen blev han tyst. Sen kom ursäkterna. Han var missnöjd med riktningen, kände att han inte fick bestämma nog, tyckte att han gjorde större delen av jobbet. Jag lyssnade, försökte förstå, men insåg snabbt att det inte handlade om missförstånd. Det handlade om avsikt.

De följande veckorna var en mardröm. Han slutade komma till kontoret, svarade inte på samtal, lämnade mig med alla löpande uppgifter. Samtidigt fick jag höra från flera kunder att han kontaktat dem, erbjudit sina tjänster, försökt locka över dem med löften om lägre priser och bättre service. Några valde att stanna, andra försvann.

Jag anlitade en juristbyrå, och en jurist. Hon lyssnade på min historia, tittade igenom vad jag hade för papper, och skakade långsamt på huvudet. Utan skriftligt avtal, utan konkurrensklausuler, utan något som reglerade vad som hände om en av oss lämnade, var mina möjligheter begränsade. ”Ni var kompisar”, sa hon. ”Det är fint. Men kompisar behöver avtal precis som alla andra.”

Processen drog ut på tiden. Han nekade till anklagelserna, hävdade att han hade rätt att starta eget, att våra kunder var lika mycket hans som mina. Utan skriftliga bevis var det svårt att motbevisa honom. Till slut nådde vi en förlikning där jag fick behålla en del av kunderna och han en del. Ingen var nöjd, men båda var trötta.

Efteråt satt jag på mitt kontor, ensam för första gången på två år, och försökte förstå vad som hänt. En vänskap i sju år, utraderad på några månader. Ett företag vi byggt upp tillsammans, delat itu som en gammal tröja. Och allt för att vi inte hade ett enda papper som reglerade vad som gällde.

Idag har jag avtal på allt, med inrådan från jurist Hässleholm. Anställningsavtal, samarbetsavtal, sekretessavtal, konkurrensklausuler. Det känns stelt ibland, formellt, onödigt. Men varje gång någon höjer på ögonbrynen och frågar om det verkligen behövs, tänker jag på honom. På alla år vi delade, på allt vi byggde, på hur snabbt det rasade. Och jag svarar ja. Det behövs.

För vänskap är vackert. Men affärer är affärer. Och den som blandar ihop dem gör det på egen risk.

Related Posts